Tänk att jag har stått ut utan M i snart en månad. Det är 72 timmar kvar, alltså ganska exakt 3 dygn tills han står där på tröskeln. Det finns inte lika mycket saknad kvar som lycka över att få träffa honom snart, det finns inte plats i mitt hjärta helt enkelt, för saknad, eftersom lyckan är så stor. Jag har genomlidit mycket denna månad, otrolig saknad och sorg, rädsla och otrygghet, men av detta har jag vuxit och blivit självständig, gjort lite omprioriteringar och tagit hand om mig själv. Det har nog mest varit nyttigt för mig att bo själv en månad. Sista persen kommer när han ska flyga hem, jag ska minnas att det är säkrare att flyga än att åka bil!
Ps, titta, jag skrev själv istället för ensam;-)
0 Svar till “72 timmar kvar”