Jo, så är det. Jag hatar Centralen. Inget är värre än centralen klockan 8-9 på morgonen. Jag och C i min klass pratade om hur hemsk centralen är och hon sa att en av de jobbiga sakerna med centralen är alla de som trampar henne på hälarna. Jag insåg redan då att jag förmodligen är en av dem. Igår fick jag det bekräftat när jag stressad som en skållad råtta försökte ta mig fram och till min fasa råkade trampa på ett par hälar: som tack fick jag en arg ”om-blickar-kunde-döda”-blick. Jag var själv arg på denna fullständigt oförstående människa som gick så långsamt, men lyckades ändå pressa fram ett ”förlåt”. Jag visste ju innerst inne att jag var ondast!
Idag hade jag en annan taktik. Jag tog det lugnare och hoppades innerligt att jag skulle hinna fram till praktiken vid samma tid mot förmodan. Men! Nej! Jag tjänar inte på att ta det lugnt! Okej! Jag mår bättre själsligt och rent blodtrycksmässigt, men jag kom inte tidigare till praktiken för att jag åkte till Centralen istället för St. Eriksplan. Fast det kan ju ha berott på att tåget fick signalstopp som så många andra gånger. Och frågan är var man helst vill trängas? Vill jag trängas på pendeln eller vill jag trängas på tunnelbanan? Det lutar åt pendeln, men jag hatar centralen! Vad ska jag göra??
0 Svar till “Jag är den som trampar på dina hälar!”