Just det. Måste passa på att visa vad jag är glad över också.
Min kärlek och sambo M
Min familj
Mina vänner
Sessan
Ert stöd
Min bostad
Min framtid
Att jag fortfarande tror på mig själv
Att jag ändå har haft jobb att söka
Att jag har mina drömmar
Tack till er som står ut med min frustration
Fattigdom ger perspektiv på livet.
Just nu drömmer jag om räksallad, kräftor, frukt, att köpa mitt dyra favoritshampoo, att se smink som ett naturligt köp, att slippa tänka en extra gång när jag handlar, att kunna gå ut och äta, att kunna fika med mina vänner. Sådant som är en helt naturlig del i vardagen för många som har jobb.
Jag drömmer också om lite dyrare saker som att gå på gröna lund igen nästa sommar, ta körkort i vår, njuta på min resa till Rom i vinter och åka till min syster i Göteborg. Sådant som jag kan unna mig när jag har jobb.
Andra saker jag drömmer om är att jobba med kommunikation, kunna gå på gymmet i höst, slippa gå innanför dessa vägg.
Så om det är tänkt att jag ska lära mig något av att vara fattig, så är det gjort nu. Nu är det dags att jag får lite lycka igen.
Jag är inte speciellt kristen, inte speciellt troende på annat sätt heller för den delen, inte mer än att jag vill tro på ödet ibland, och tröstar mig med att det finns ett bättre liv efter döden när jag sörjer mina bortgångna anhöriga.
Svenska kyrkans nya webbsatsning är så fin ändå, oavsett tro och icketro. Jag älskar själv hur det plingar när jag drar musen över de olika bönerna. Kunde inte låta bli att skicka en liten bön själv.
I så fall kan jag tipsa om John Ajvide Lindqvists böcker, har läst nästan alla hans böcker och de är rysligt bra. Såg Låt den rätte komma in på DVD, och blev djupt besviken. Läs boken istället, den är då mycket bättre.
Eller så kan du ju läsa dagens Aftonbladet istället:
Det gör så ont i hjärtat att jag mår illa. Illamåendet gör att jag tappar aptiten. Tröttheten av matbristen gör mig ännu ledsnare.
När jag var tolv år fick jag en kattunge. Whiskas skulle hon heta, eftersom hon såg ut som katten i whiskasreklamen gjorde på den tiden. Vi kallade Whiskas för Kissen och tillslut var det hennes namn. Hon var världens finaste lilla katt som alla ville gosas med. Jag fick inte riktigt tillfälle att gosas med henne. Därför ville hon till slut bara sitta hos mig.
Vi blev bästa vänner. Hon fanns alltid där för mig och var ett stort stöd under mina stormiga tonår. När jag grät torkade hon mina tårar genom att slicka på min kind, genom att puffa på mig och alltid vara nära.
Sedan när jag flyttade hemifrån mötte hon mig alltid vid dörren när jag hälsade på. Blev så glad att hon sprang några turer över lägenheten och hälsade med samma kurrande ljud. När hon blev äldre orkade hon inte riktigt med att springa men kom alltid fram till dörren och hälsade. Vissa tror inte att djur kan känna kärlek men du skulle bara veta hur mycket kärlek hon gav mig. Hon blev 14 år min älskade Kissen, nästan 100 kattår. Jag kommer sakna henne för evigt.
Idag är tydligen ungdomsarbetslösheten 29% (18-24 år). Vissa tror att det beror på lathet, andra tror att det beror på för höga minimilöner, och en del tror att det beror på politikerna. Lathet lär det ju knappast bero på eftersom man måste anmäla sig till arbetsförmedlingen för att räknas som arbetslös, och mig veterligen krävs det ganska mycket jobb av arbetssökande idag. Det tar ett flertal timmar varje dag att söka jobb och med arbetsförmedlingen flåsandes i nacken kan man inte smita undan. Att anmäla sig till arbetsfömedlingen och sköta byråkratin kring det tar också ett flertal timmar per tillfälle vad jag har hört. När det gäller för höga minimilöner drar jag öronen åt mig när ungdomar säger att de bör sänkas. Vissa löner är så låga att inte ens de med sämst utbildning förtjänar att leva på dem (minimilön för en barnskötare 15 000 kr/månad-40 h/veckan, tänk om du måste jobba deltid?). Andra jobb kräver utbildningar som i sin tur medför studielån som ska betalas tillbaka, som därmed kräver att lönen är lite högre. Av de alternativ som ges här ovan skyller jag helst på politikerna, men förstår att de inte kan påverka det ekonomiska läget idag. Dock har den nuvarande regeringen spätt på den negativa och misstänksamma bild som finns av arbetslösa genom regler och reformer.
Vill du tipsa om hur vi skapar jobb till ungdomar eller har du svaret på vad som skapat ungdomsarbetslösheten? Gå in på:
Stockholm pride har utformat en genial kampanj. Har du ett twitter-konto så kan du räkna ut hur hetero du är. Det roliga med kampanjen är framförallt de fyndiga svaren man får. Du är kanske en mellanmjölk, så där lagom som de flesta svenskar är, dubbelhetero eller som jag: svart bryggkaffe. Något annat roligt med kampanjen är att den, precis som syftet med kampanjen är, belyser hur heteronormativt de flesta tänker och skriver. Testet har dock sina brister och bör tas med en nypa salt. Resultatet räknas ut genom att testet räknar förutbestämda ord som någon har bestämt är heteronormativa, som Stockholm, mousserande vin och sola, eller mindre heteronormativa såsom schlager, som för mig är extremt neutrala ord. Testet söker igenom de senaste 200 inläggen, och har du då ett fåtal inlägg kan du inte jämföra ditt resultat med någon som har fler inlägg. Ändrar jag mitt kön till kille så är jag inte längre heteronormativ, såg och sola blir könsneutrala ord. Behållningen av de roliga och fyndiga svaren är dock så stor att jag inte bryr mig om trivialiteter som ovan. Dessutom tror jag att det bara är positivt att testet är långt ifrån vetenskapligt, det blir bara en rolig grej då och fler vågar testa:-) Har du ett twitterkonto eller vill testa någon kändis gå in på: http://www.stockholmpride.org/hurhetero/ Mona Sahlin är mer hetero än Obama men mindre hetero än mig.
Det har väl inte undgått någon att Michael Jackson är död. Jag tillhör en av de få som inte blev förvånad. Jag får intrycket av att folk trodde att han var odödlig. Artisten Jackson är odödlig. Hans musik kommer att leva vidare liksom Beatles, Elvis och de andra legenderna, men privatpersonen Jackson var nog dödssjuk sedan flera år tillbaka. Han har sakta men säkert brutits ned och till slut var det hjärtat som gav vika. Kanske är det inte så konstigt, och det funkar lite som en metafor, eftersom hans hjärta fick ta så mycket stryk, känslomässigt.
Jag har inte varit ett stort fan av Jackson, någonsin. Det berodde nog mest på att jag inte ville vara som alla andra. Av samma anledning avskydde jag Backstreet Boys som var som störst i mina tonår. (Det går naturligtvis inte att jämföra dem på långa vägar, men ändå) Därför ville jag först vara lite annorlunda igen, och avstå från att skriva ett inlägg om herr Jackson. Det blev ett ändå, eftersom jag nog är berörd på sätt och vis trots allt. Jag är inte den som sörjer mest, men mitt hjärta finns hos er andra som sörjer och hos herr Jacksons familj. Men egentligen tror jag att Jacksons liv inte var lätt, och kanske blickar han lyckligt mot pärlporten, lyrisk och lättad över att få komma dit lite tidigare.
Idag för ett år sedan fick jag veta att du inte längre är en del i mitt liv. Jag fick veta att jag aldrig mer kommer att åka till dig. Det kommer aldrig mer att kännas lika dant att åka till Höganäs. Tack vare mitt intresse för nya medier tror jag så klart att du sitter i molnet och läser allt som skrivs till dig. Har skålat i vatten för dig. Har tänkt på dig hela dagen farmor.
Det var en gång en blyg 7-åring som sprang till skolan på tre minuter varje morgon, en halvtimme innan skolan skulle börja. I klassrummet låtsades hon om att hon inte fanns. En dag sa läraren åt henne att prata mera. Flickan gjorde som läraren sa. Då sa läraren att hon pratade för mycket. Flickan lärde sig att det är fel att prata.
Flickan blev en blyg 10-åring med passion för måleri. Hon värdesatte vänskap mer än något annat, okej, kanske är rättvisa värt lite mer. Att komma i tid var förstås nästan lika viktigt. Om man kom för sent syntes man ju faktiskt.
Flickan med rättvisan blev en blyg 13-åring, som blev en arg 15-åring.
Som 17-åring blev passion för måleri, rättvisa, vänskap och att komma i tid något som flickan ville omsätta i handling – men hur? Intressena fick sällskap av språk och kultur, humaniora blev syret som fick elden att brinna.
Efter studenten var förvirringen total, vad skulle osynliga flickan göra med sitt liv? 2 år av jobb gav perspektiv. Etnologi var svaret! Antagen till Europaprogrammet och flickan var hemma, trodde hon då. Här fick hon veta vad orättvisor beror på. Men flickan förstod ej hur man beter sig, när man existerar, för synas bör man när man är vuxen.
Under utbildningen fick hon veta att man faktiskt kan vara konstnär och samhällsnyttig på samma gång. Hon skulle bli informatör! Som informatör måste man dock synas, och en stor utmaning väntade flickan.
Sökte till Medieinstitutet, och gick på intervju. Efter frågor om svagheter trodde hon att drömmen var omöjlig. En som hela livet övat på att vara osynlig, hur kan hon bli informatör? Men flickan var beslutsam och blev antagen.
Första terminen var tuff. Hon låtsades vara en annan, en som syns. Om man låtsas tillräckligt länge blir man väl det man låtsas? Flickan blev väl transparent, men lärde sig snart att det inte håller. Termin två blev hon modig och vågade vara sig själv, termin tre blev hon hel igen. Termin fyra gick snabbt och där står hon nu – med arbetslivserfarenhet, vänner och examen.
Flickan blev kvinna, den blyga blev modig, konstnären blev formgivare, etnologen blev webbredaktör, den arga blev lycklig.
Den osynliga blev synlig.
Hade ju en liten dispyt men min granne för en tid sedan. Blev väldigt orolig över hur det skulle utveckla sig. Men har varit noga med att visa att jag inte är en långsint galen typ och nu verkar grannsämjan ha stabiliserat sig igen.
Tyvärr finns det galningar i alla områden och det senaste ”skvallret” är att någons moppe blev stulen och nedkörd över ett stup på min gata. Det tyder på att någon/några är uttråkad/e, och kanske borde någon öppna en ungdomsgård här i området.
På väg till Jobbet igår satt jag och läste på tåget, fortsatte min läsning på tvärbanan så försjunken i min bok att jag höll på att missa min station. Promenaden därifrån tänkte jag på hur mycket jag älskar böcker, om de är bra vill säga, och att jag uppskattar böcker mer och mer ju äldre jag blir.
Jag har insett att jag just nu befinner mig i en dal i livet, livet som ju faktiskt består av toppar och dalar. Har nog befunnit mig på en betryggande avsats mitt på toppen under min studietid och har liksom varken vågat drömma eller haft ett behov av att drömma. Nu när jag är i en dal inser jag att drömmarna är förlösande. Både litteraturens fantasivärld och drömmarna om ett bättre liv, om resor och om äventyr, är både förlösande och betryggande. På något sätt kan jag rymma från min oroliga verklighet in i fantasins värld för en paus och sedan kan jag tackla mina problem igen. Det är kanske en överlevnadsstrategi på ett sätt. Mina drömmar kan leda till att jag vågar satsa, att risken jag tar inte är så farlig, för det kan ju inte bli värre. Ser mig själv ta ett kliv ut ifrån avsatsen, som jag egentligen står på i två veckor till, och antingen får vingar eller faller pladask. Låt oss hoppas att någon (alfakassan) tar emot mig om/när jag ligger på botten och sprattlar.
Igår var jag på ett seminarium här på Verdandi om att inte slänga mat. Enligt en studie som Konsumentföreningen Stockholm har gjort så är mer än 50% av den mat vi slänger sådan som vi hade kunnat äta om vi hade förvarat den rätt eller om vi hade ätit upp den innan den blev dålig. Vi diskuterade hur man bäst förvarar mat och fick lite tips om vad man kan göra med vissen sallad – gör paj eller soppa av den.
25% av utsläppen kommer från matproduktionen, transporter, förädling och transporter igen.
Jag har haft tur som är uppvuxen med ett mat-spar-tänk och vill inte slänga mat i onödan. Ändå kan också jag bli bättre på att ta tillvara det som ser visset ut.
Idag är jag ganska bitter. Inget är speciellt roligt.
Jag är så klart förkyld igen. Så dum jag var som trodde att jag skulle slippa bli det på ett tag, eftersom jag borde ha uppnått kvoten för ett helt års förkylningar nu. Har ingen lust att skriva på facebook om det, eftersom det börjar bli tjatigt.
Jag är bitter för att det är totalt knäpptyst på jobbfronten. Ingen hör av sig. Jag söker, söker och söker, men någonstans brister det tydligen, för jag får inte ens ett ”nej tack” tillbaka. Jag som inte har någon inkomst i mer än en månad till. Ska jag liksom många fler högutbildade svenskar knacka på dörren till socialkontoret?
Jag är så klart bitter på grund av naturliga skäl också, men bitterheten blir inte bättre för att den kan förklaras.
Tittar på Oceans Eleven och trodde det var Paulo Roberto som stod i ringen.
I själva verket var det Wladimir Klitschko.
Nu är det lite mer än ett år sedan vi flyttade in i lägenheten jag bor i. Vi fick veta efter en månad ungefär att mannen som bodde här innan trakasserade grannarna. Jag vet inte om det är helt sant, men tydligen är omsättningen på folk ganska stor här. Men det är känsligt det här med grannsämjan.
På våren är det ett gäng pre-teens som försöker sparka in vår dörr vid upprepade tillfällen, vi har haft två inbrott i området och det har varit en husransakan i porten.
Idag frågade min granne om jag FÖRSÖKER ha sönder porten som är närmast min lägehet. Det var en jävligt dum fråga tycker jag. Så jag fräste tillbaka att jag inte utgår ifrån att han försöker slå in min dörr, och menar alltså att han inte bör utgå ifrån att jag försöker ha sönder något, för varför skulle jag det? Varför skulle jag vilja ha sönder något i min egen bostad? Jag räknar hela huset som min bostad. Har jag sönder något är det inte medvetet och skulle alltså aldrig FÖRSÖKA ha sönder något.
Men nu är jag orolig att jag har förstört grannsämjan om den någonsin varit bra.
Jag var inne i stan i lördags när det var så fint väder.
Vi var först på Stadsmuseet och tittade och sedan promenerade vi en bit.
Förbi Slottet:
Förbi Kungsträdgården. Om du undrar var alla människor var i lördags så har jag svaret:
och idag fick jag mitt eget Anna-Skipper-bord:
